|
Frida är alltså min
bonus-dotter. På denna sida ska hon skriva om sin favorit hobby,
nämligen ridning.
Första gången jag satt på en häst då va jag 4 år. Det stallet låg 5 min från oss. Den lilla ponnyn hette "Kompis" och var kolsvart och världens snällaste. Jag totalt älskade den hästen. När jag var liten älskade jag att rida på min kära lilla ponny. Men jag var rädd för att trava och galoppera, och när jag väl skulle göra det, höll jag mig fast i sadeln. Jag red Kompis tills jag var 5-6 år ungefär. Sedan blev jag nog lite för stor.
Vi sökte efter en ridskola. Och vi hittade en jätte trevlig. Hade en egen sjö, många gröna hagar, det bodde 3 familjer där och det var jätte mysigt. Stall Wiebo heter ridskolan. Man fick testa och rida en liten bit på stallets minsta ponny, vi gick en poäng promenad. Och jag minns hur glad jag blev när jag gick och tänkte på att "Här ska jag rida! På alla dessa söta hästar". Fjärilarna i magen var stora. Besök gärna stallets hemsida; www.wiebo.se Utan ridning skulle jag nog trilla isär. Hästarna betyder allt. Så fort jag är i stallet försvinner allt, det enda man tänker på är ju stallet, hästar osv. Och jag har varit på ungefär 5 ridläger och lärt mig jätte mycket! Och den veckan det är ridläger då lever jag i himlen. Efter varje läger har jag skaffat mig en hel duns med nya vänner, fått motion så det räcker och blir över, badat så mycket att jag säkerligen snart blir ett russin, skrattat så jag har ont i magen och ridit så mycket att mina vader o lår är muskelpinnar. Jag ska rida tills jag inte kan stå på bena mer, det är en sak som är säker!
Så jag rider på Wiebo en dag i veckan, Tisdag. Och jag har haft en sköthäst också, Calypso. Ägaren som heter Oliver var svårt sjuk. Så jag fick rida och mocka väldigt mycket hos Calypso! Många lov tillbringade jag hos den söta lilla C-ponnyn! Han är så busig, har kastat av mig många gånger, minns inte hur många. Men det var bara i början, han ville testa mig så klart, hans kondition var inte på topp, så det jobbade jag med. Jag gjorde mycket med honom, och jag har lärt mig hur mycket ansvar det är, beställa foder, vaccinera, hovslagaren, spån, ja jag vet inte hur mycket det var. Men det var värt allt slit, för man fick ju rida och jag fick göra i princip allt jag ville med Calypso. Jag hade nog honom ett halvår, sedan kände jag mig för lång för ponnyn. Jag är ju trots allt 174 cm lång. Så pratade jag med en tjej som behövde en skötare och jag var på hugget. Fakir skulle bli min nya sköthäst. Denna gång blev det en häst, ingen ponny här nej! Han var så annorlunda. Fakir tävlade i hoppning, hade kondition, lyssnade bra på hjälperna. Tvärtemot mot Calypso, Så jag fick ju ställa om allt när jag skulle rida. Så jag hade Fakir några veckor, sedan bytte han stall och nu har jag ingen sköthäst för tillfället! Kan sammanfatta allt med några ord: Utan hästar vore livet jättetråkigt!
|
