Sommarkatt.

Så började det.
En liten röd stuga med familj och två barn. En lite röd stuga omgiven av grönt. Den röda stugan är inte längre röd, den är grå nu. Allt det gröna är borta, och det är vitt överallt. Familjen är borta, var finns dem? Varför är inte dörren öppen? Hur mycket jag än försöker, kommer jag inte in. Dörren förblir stängd. Jag ligger utanför dörren i dagar, nätter och månader. Men den öppnas inte. Var är den snälla familjen? Var är alla smekningar, och var är min mat?

Jag reser mig på ostadiga ben när någon kommer. Det är pappa åh va glad jag blir! Men han ser mig inte, och märker mig inte när jag lätt smeker mot hans ben. Nu tittar han på mig, men det är något fel. Han stöter undan mig och fortsätter mot uthuset. Han hämtar något och försvinner snabbt, fast han gör hur jag jamar, bryr han sig inte om mig. Jag står kvar ett tag ifall han kommer tillbaka.

Men jag märker hur trött jag är. Hungern sliter i mig, och jag går sakta tillbaka till min plats utanför dörren. Jag lägger mig på den kalla stentrappan, snön faller ovanför mig, täcker mer och mer av min kropp. Jag slumrar till och tänker på sommaren, öppna dörrar, smekningar och mat. Minns hur barnen lekte och skojade med mig och tyckte att jag var världens gulligaste katt. Minns hur vänliga alla var. Men nu är det kallt och alla människor är borta, pappan var bitter och kall.

Min päls är nu tovig och ena ögat igengrott av var efter ett slagsmål med en vildkatt. En vildkatt som kanske haft det som jag men klarat sig bättre. Jag spänner öronen en sista gång ifall någon kommer , men det är tyst. Kylan biter i mig, men jag tänker på sommaren och känner mig varm. Snön ha nu täckt hela mig, men jag känner värmen från sommaren.

Minns och sluter ögat för evigt.

Ursprung: Okänt

Denna text har jag hittat hos Eva