Julannandagens Staffan.

På julannandagen tog man igen skadan efter den stillsamma juldagen. Då började nämligen julgillena och julupptågen. Bland de senare intog Staffansgången, eller ritten, den främsta platsen.

Eftersom ingen fick göra rent i ladugården på juldagen, var behovet stort när det åter blev tillåtet på julannandag. Denna dag var drängarna uppe i ottan för att mocka, en syssla som på annandagen fick något av glädje och fest över sig. På många håll var det sed att drängarna steg upp så tidigt, att de hann slänga ut gödseln hos grannarna också. För den tjänsten väntade man sig sedan traktering. Fanns det någon de tyckte illa om, kunde det hända att de istället kastade in gödseln i hans ladugård.

En omtyckt sed bland de yngre drängarna var att på annandagen rida Staffan. På annandagens morgon skulle hästarna vattnas utomgårds vid en källa för att de skulle bli friska och starka under det kommande året, en syssla som omgavs av särskilda ceremonier. Staffansritten var egentligen en kappridning, men den var också fylld av magi. Vanligt var att man red runt i gårdarna och sjöng staffansvisan.

Namnet Staffansritt har samband med att kyrkans text denna dag handlar om den helige Stefanus, den första kristna martyren. I nordisk folksed har Stefanus fått lämna plats åt legendens Staffan som stalledräng. Enligt legenden, som tidigare blev känd i Norden, arbetade Staffan som stalledräng hos kung Herodes. Staffanvisan som är en av våra populäraste folkvisor, handlar i sin äldsta form - liksom legenden - om hur Staffan för fram budskapet om Kristi födelse till kungen. När Staffan vattnade hästarna hade han nämligen sett en stjärna på himlen och genast förstått vad den betydde.

På 1700-talet förekommer Staffanvisan i en ny dräkt, nu utan momentet om Herodes. Bland annat togs visan upp av de ungdomar som på annandagen "gick med stjärnan" och tiggde ihop mat, brännvin och juldricka till sina fester.

I äldre tider var grannarna inom ett visst område sammanknutna i s.k. gilleslag. Detta var en ganska fast organisation och den fungerade med traditionell självklarhet, liksom det administrativa byalaget. Under jultiden kom grannarna mer tillsammans inom sina gilleslag än på den andra årstider. Även ungdomarnas lag var på många håll fast uppbyggda, vilket motverkade rotlöshet och ensamhetskänsla. Det var inte heller möjligt att utan vidare dra sig ur sitt ungdomslag och dess regler.

Texten är hämtad här.