Dan före doppare dan.

Äntligen, så var den stora högtiden inne. Den helg som man väntat och förberett så noga. Det är dan före dan. Doppet i grytan blev upptakten till julfirandet. Den långe fastetiden var slut.......

Bland allmogen levde man sparsamt året om. Ändå räckte inte maten till alla gånger. Som skarp kontrast till vardagens torftiga stod mathållningen vid julfirandet. Men det var ändå inte överallt det rådde överflöd vid julfirandet. Varje husbonde strävade dock efter att huset skulle få en bättre kost till jul än under året i övrigt. Även fattiga hem försökte bulla upp lite extra vid juletid. Julaftonen var den dag på året då mat och dryck spelade en överväldigande roll. Årets skörd var lyckligen bärgad. Nu kunde man njuta några dagars vila med ett överflöd av mat och dryck. Många moment i själva julfirandet var fruktbarhetsriter från fordom för att skörden skulle bli rik under kommande året. Julbordet skulle stå dukat redan klockan 12 på julaftonen. Den i byn som först hade dukat skulle bli först med att bärga skörden följande år. Maten stod framme dag och natt för att annars de döda som gästade huset bli misslynta. Även de skulle ha tillgång till maten. Bordet var dukat med all tänkbar mat. Skinkan förekom inte på den tiden, men väl svinhuvud eller helstekt gris. Mitt på julbordet trånade skådebrödet.

Under bordet stod ett stort tråg fyllt med havremjöl och bröd. Tråget kallades även för tomtebytta. Där skulle hustomten först äta sig mätt. Till byttan offrade man en del matrester men också slattar av öl och brännvin. Efter helgerna delades tomtebyttans innehåll upp under det kommande året. Dopp i grytan var inte någon speciell jultradition förr. Det förekom nästan dagligen, inget fick lämnas kvar eller på något sätt förfaras. Att doppa i grytan på julafton var ett sätt att kringgå de katolska fastebestämmelserna. Köttet fick man nämligen inte smaka på förrän senare under aftonen då helgen ringts in.

Texten hämtad här.